Usch, blev helt deppig o sur förut när jag pratade med mor i telefonen...crashade lite där o allt kändes rätt trist...fick lite av en försmak inför vad som komma skall...för det är ju oundvikligt, o hur mkt jag än intalar mej själv att jag aldrig kommer att känna så, så vet jag ju av erfarenhet att så är fallet. Men men, bäst att njuta av det lilla så länge det varar iaf. Nog om det, jag bestämde mej helt enkelt för att äntligen dra ur den där tummen o sticka iväg till gymmet o träna! IO så blev det, ett årskort o ett svettigt spinningpass senare känns livet genast mkt ljusare igen =)

Så nu ska jag bara se till att pallra mej iväg till gymmet nåra gånger i veckan, får ha en packad väska i bilen så är det ju "bara" att svänga in på vägen hem från jobbet! :)

Ja, nu får det npg bli en dusch innan jag ska kika på Lite sällskap :)

Kram o hej!